Min förlossningsberättelse

Kanske det inte är många som vill läsa om, men jag känner för att skriva ner den, så läs inte vidare om du inte är vill helt enkelt.

Vår son Ivar var beräknad till söndagen den 17:e juni, jag hoppades att han kunde titta ut någon dag tidigare men det gjorde han ju inte. Midsommar veckan gick och jag vilade mycket, särskilt i högläge eftersom jag hade samlat på mig väldigt mycket vätska under graviditeten. Vi var hos vår ordinarie barnmorska måndagen den 18:e juni, allt såg normalt och bra ut. Dagarna gick och jag försökte känna efter om det var några sammandragningar eller förvärkar på gång, men inget. Till slut önskade jag att smärtan skulle dra igång och få känna på hur den omtalade smärtan skulle kännas. Det är ju något jag i alla fall gått och tänkt på under graviditeten och peppat mig själv för att ha rätt inställning till förlossningen och smärtan.

 

Vårt sista besök hos barnmorskan var den 26:e juni alltså 9 dagar efter beräknat datum. Denna gång gick vi till en annan barnmorska, eftersom vår hade gått på semester. Vi gjorde det klassiska kissade, mätte magen och blodtryck, resultatet av detta var att helt plötsligt var det äggvita i urinet och jag hade ett blodtryck på 100/140. Detta är ju två symptom på havandeskapsförgiftning, så barnmorskan ringde till KSS i Skövde, vi fick tid till undersökning dagen efter hos dem. Men barnmorskan trodde inte att det var något allvarligt och hon sa inget om att det kunde vara havandeskapsförgiftning och att det i så fall kunde resultera i kejsarsnitt. Detta var något jag själv hade läst till mig att det kunde bli så, men jag hade ingen tanke på att det skulle bli så.

Så onsdag den 27:e juni åkte jag och Anders till KSS i Skövde för att undersöka läget. Mitt kissprov visade att det fortfarande var äggvita i men blodtrycket var lägre, kommer inte ihåg vad det var.Efter det fick vi träffa en läkare som skulle undersöka mig med ultraljud, ultraljudet visade snabbt att vår lille kille låg i säte. Även fast läkaren inte sa det direkt ut så förstod både jag och Anders att det lutade mot kejsarsnitt. Läkaren fortsatte med sin undersökning för att tippa på hur stor han var där inne. Mätningarna visade att han kunde väga runt 3400gr, men de visade också att det knappt var något fostervatten kvar.

Läkaren var väldigt försiktig med hur han la fram möjligheterna, inte för att det fanns något annat än kejsarsnitt så vill de nog framföra det på bra sätt, så att vi kunde smälta allt. Allt talade emot en vaginalförlossning, ska man göra en vändning på en bebis så görs det i vecka 36 och man lyckas i 50% av fallen. Med tanke på att det var så lite fostervatten så var ingen vändning att tänka på och att föda i säte med för lite fostervatten är farligt för bebisen. Så det var kejsarsnitt som gällde, frågan var bara när och till en början var det antingen samma dag eller dagen efter.

Vi fick sitta ner i ett rum och vänta på besked, beskedet blev att det var lika bra att göra det samma dag. Preliminärt blev tiden för start kl. 14.30, vi flyttades över till förlossningsavdelningen för förberedelser inför kejsarsnittet. Operationssalen blev färdig tidigare, så de ville starta tidigare, vilket inte gjorde oss något så klart. Vi var ju så spända och nyfikna på att träffa vårt mirakel. Tror vi rullade in till operationssalen kl. 14.oo ungefär. Väl där kom narkosläkaren för att ge mig ryggbedövningen som gjorde att jag kunde vara vaken men inte att känna någon smärta. Att få ryggbedövning är inte alls skönt, utan det kändes rejält (bra att veta till nästa gång för då planerar vi vaginalförlossning). När väl bedövningen tagit så dröjde det inte många minuter till som vi fick höra den lilla skrika utanför min mage. Det var så himla skönt att höra han skrika och jag kunde inte hålla tillbaka glädjetårarna. Barnmorskan på plats tog hand om honom och klippte hans navelsträng, Anders kände att det var säkrast så. Sedan när barnmorskan undersökt honom och sett till att han andades så fick Anders äran att hålla honom.

 

 

 

Efter det så skulle jag sys igen, vilket tog lite längre tid, inte för att jag har någon tidsuppfattning. När jag sedan skulle rullas ut upptäckte de att min livmoder inte riktigt börjat dra ihop sig. För detta var de 3st som masserade min mage hårt och länge, inte för att jag kände något men jag kände ju ändå hur de drog i mig. Men allt gick bra och jag rullades in till vårt rum på förlossningsavdelningen, där det var dags för första amningen. Ivar hade stenkoll direkt och sög sig lycklig på råmjölken väldigt länge och barnmorska var väldigt nöjd med detta.

 

 

Jag kände mig väldigt låst eftersom jag hade 3st olika drop, en pulsmätare på ett finger, blodtrycksmanschett som drog igång en gång i kvarten i 3 timmar och sedan hade jag en kateter inpluggad. Det var inte helt lätt att ta hand om den lilla i början, bedövningen satt i ganska länge i kroppen också, kommer inte exakt hur länge. Efterhand blev jag av med de olika sakerna och när vi senare flyttades till BB var det bara katetern och nålarna till droppen som var kvar.

 

 

 

På BB fick Anders stanna kvar och vi fick ett eget rum, vilket var väldigt skönt. På natten tog de äntligen bort nålarna till droppen som jag hade haft, de var väldigt mycket i vägen. Kvar var nu bara att jag fortfarande var sängliggandes och med kateter, det var dagen efter vid 9 tiden som de undersökte om jag kunde resa på mig. Jag var väldigt beslutsam om att bli av med katetern och få tillbaka min frihet, så jag masade mig ut till sängkanten på ren vilja. Barnmorskan blev förvånad över hur bra det gick och hur pigg jag såg ut, så jag fick rest mig upp och allt kändes okej. Barnmorskan beslöt att plocka katetern och att jag kunde gå och duscha snart. Jag kände mig väldigt ofräsch och längtade till den duschen.

Lite senare på förmiddagen så undersöktes Ivar av en barnläkare, hon kom fram till att han var godkänd för att åka hem. Det enda hon reflekterade över var att han var vigare än vanligt i höften, hon trodde att det var resultatet av att han antagligen legat i säte större delen av tiden. Om det nu var så, så har vår barnmorska trott fel och sagt att han låg med huvudet neråt väldigt tidigt.

Ivar var godkänd för hemgång men inte jag, jag skulle få igång både kissande och tarmarna igen, ja det var säkert mer. allt eftersom tiden gick så bockade vi av de saker som behövdes för att vi skulle få åka hem. När vi frågade på kvällen på torsdagen om när vi fick åka hem, så skulle vi få göra det dagen efter på fredagen på förmiddagen. Vilket kändes verkligen skönt, att få komma hem och sova i sin egen säng.

Allt som allt gick det förvånansvärt bra och vi är tacksamma för att vår lille Ivar är med oss. All personal på KSS var väldigt bra förutom några undantag, men annars har sjukhusvistelsen varit positiv. Jag har säkert glömt en del, allt hände så snabbt och så mycket direkt. Men nu är vi hemma och håller på att anpassa oss till vårt nya familjeliv.